Varför blir man ambassadör?

Vägen från bondsläkten i Arbrå till UD-tjänst med nio olika internationella placeringar i fyraårsperioder kan tyckas lång. Men i modern tid behöver man inte vara född inom högadeln för att arbeta i rikets tjänst. Det finns ett ansöknings- och urvalsförfarande som ser till UD:s kompetensbehov och personlig lämplighet.

Mikael Lindström hade både juridiska och ekonomiska studier i bagaget. Och en sexårig skolgång i New York under pappans arbete vid FN, vilket underlättade språkutvecklingen.

Vissa uppdrag handlar om att mäkla fred, andra om att se till svensk handels intressen och att skriva rapporter hem till UD. Det senare blev Lindströms ingång.

Vardagen och tillspetsade situationer

Funktionerna började som aspirant, ambassadsekreterare, avbrutet av några år på hemmaplan som ambassadråd. Vidare som ministerråd i Genève och ordförande i förhandlingar mellan EU och USA, jobb hos handelsministern Pagrotsky i Stockholm. Där kom USA:s krav på tioprocentig minskning av svensk export av handelsstål. Eftersom Sverige huvudsakligen exporterade specialstål och inte handelsstål så kunde man gå runt handelshindren.

Första utlandsplaceringen var Marocko under oljekrisen 1973-74. General Franco låg på dödsbädden. Vad skulle hända med spanska Sahara? Här gällde det att få information och rapportera hem.

Sedan följde bland annat Paris, Jakarta, Genéve, Stockholm, Washington. Uppgifterna var bland annat att skriva rapporter till UD. Särskilt stort var intresset följa oljemarknaden och gräva fram information till svenska politiker och marknad.

Efter fyra år i Japan blev det Peking och mer politik. Statsminister Göran Perssons frispråkighet vid sitt Kinabesök 1996 hade åstadkommit ”beröringsångest” hemma i Sverige när han hyllade betydelsen av lugn och stabilitet i Kina. Då kunde presidenten bara väljas i två gånger fem år och åldern på socialistkongressens medlemmar var begränsad uppåt. Då var Kinas ekonomi och välstånd på kraftig frammarsch. I dag ser man ett mer aggressivt presidentskap.

Föredraget understöddes av privata bilder och hölls på ett vardagsnära plan. En liten anekdot fick krydda framträdandet. De båda barnen var på besök i Vita huset och skulle få se den stora julgranen. En farbror sätter sig vid ett av barnen. Ungen frågar ”och vem är du då?” och den gamle mannen svarar ”I am the president”. Det var Reagan!

Ett 70-tal intresserade åhörare fick inblick i en värld av det ovanligare slaget.

Benny Johansson, Bollnäs Senioruniversitet