Först och främst, vad kul att denna fråga rör upp känslor. Välkommen in i debatten Hanne! Dock tycker jag det är synd att samtalet hålls på en så låg nivå och att det alltid hamnar i ett vi och ett dom, stad mot land. Själv uppfattar jag att brottet mellan dessa är mindre än det varit på väldigt länge.

I och med det digitala samhälle vi lever i spelar den geografiska platsen mindre roll i förhållande till arbetsmöjligheter och sociala sammansättningar. Men självklart finns det skillnader i förutsättningar beroende på var i landet du bor. Och att (som Hanne uttrycker det) det bara är att flytta på sig om det inte passar är både historielöst och naivt, inte minst ur ett klassperspektiv.

Det förutsätter dels att det skulle vara ekonomiskt möjligt för alla att slå sig in på Stockholms bostadsmarknad och att alla också har en längtan att göra just det. Möjligheten att välja bostadsort är ett privilegium som inte är alla förunnat. Vi har ett samhälle där det är billigare att bo ute i landet och dyrare att bo i staden och där lönenivåerna också reflekterar detta. Men när tillgången till högre utbildning också är kopplat till staden så skapar det väldigt olika förutsättningar i vilka som har möjlighet att göra den klassresa Hanne uppmanar oss gnällspikar att göra.

Det finns också väldigt konkreta värden (inte minst för statskassan) i att ha människor som bor och arbetar i hela landet, inte bara i städerna. Men den grundläggande punkten är att genom att vi alla betalar skatt så kan vi också förvänta oss att ha tillgång till skattefinansierad välfärd, oavsett bostadsadress. Det är en av de saker som vi som samhälle gemensamt har kommit överens om. Det finns en grundläggande problematik i hur systemet är uppbyggt. Det förutsätter urbanisering som någon slags naturlag. Tillväxt som den enda lösningen.

Glesbygdskommuner går på knäna rent ekonomiskt och den enda parametern som presenteras för att råda bot på detta är tillväxt. Att någon hugad stadsbo ska välja bort fungerande service och välfärd och vilja flytta till periferin. Orimligheten i denna ständiga jakt på tillväxt skapar både irritation och klyftor mellan människor.

Men jag skulle önska att vi lyfte blicken. Ett samtal som inte kretsar kring ett vi och ett dom och ständigt dessa populistiska frågor om bränslepriser, uppluckring av strandskydd eller högre polisnärvaro. Jag skulle vilja att vi pratade om hur vi skapar ett samhälle där vi alla får plats och som är hållbart ur ett längre perspektiv. Hur vi skapar ett samhälle bortom det kapitalistiska systemet som just nu likt ett rusande tåg är på väg rakt in i en bergvägg.

Den rikaste procenten av mänskligheten släpper ut mer än dubbelt så mycket som den fattigare hälften. Det går åt helvete om vi inte väldigt snart gör drastiska förändringar. Och jag tror att våra landsbygder har en avgörande roll att spela i den kommande omställningen. För vi som bor utanför centrum har redan gjort oss obekväma med detta system genom att inte leva på en (ur samhällets synvinkel) lönsam plats, vi har valt andra värden än det rationella, vi kanske till och med tror på något annat än pengarna.

Vi har redan tagit små steg i en annan riktning och jag tror att det är just dessa värden som vi istället väljer som kommer att vara avgörande och grundläggande i hur vi skapar ett mer långsiktigt hållbart samhällssystem.

Samantha Ohlanders, musiker och debattör

Läs också: Rör på fötterna och släng offerkoftan, stockholmare!