Vi fick veta att Bellman växte upp i ett burget och religiöst hem, att han var ett av 21 syskon, varav 15 överlevde barndomen, och att han fick en gedigen utbildning, men vid Uppsala universitet roade han sig hellre än att studera matematik. Bellmans mormor var mycket förmögen, men efter hennes död fick familjen sämre levnadsvillkor och den skuldsatte Bellman hamnade i Slottshäktet, där han skrev sin biografi.

Johanna visar oss att Bellman, förutom visor, epistlar och sånger även ägnade sig åt måleri och teater. Han var populär bland rikets förnämsta, men tillhörde inte deras kretsar, annat än som underhållare. Bellman parodierade gärna högtstående verk genom att växla perspektiv från det seriösa till det burleska och lånade ofta melodier från dåtidens populärmusik.

I dag skulle han förmodligen ha ansetts ha någon form av diagnos. Religionen spelar en roll i de flesta av hans verk. Han översatte betraktelser för de husandakter som förekom under inflytande av dåtidens väckelserörelser. Även i de burleska scener han målar upp, finns budskapet att Döden ger nytt liv. Bellman är en iakttagare, som genom sina skildringar låter oss uppleva livet som det var på hans tid, men som även känns aktuella idag.

Obs! På grund av förhinder får vi lov att kasta om ordningen på föreläsningarna i februari och mars!

Kerstin Carlson-Stjernberg