Det första samtalet vid bordet med de unga tjejerna hemma i Hudik i blev:

– Hur kunde det hända igen? Varför stannar man kvar i en destruktiv relation?

Massor av frågor, men svaren är få. Det vi är ense om är att vi måste tala om det, dela erfarenheter, hjälpas åt, berätta, stötta och att våga ta steget ut ur relationen.

Vi lever i ett civiliserat samhälle, snart 2020 - ändå händer det igen.

För många i vår kommun – för anhöriga, släkt och vänner till Tova – rivs såren upp igen. Det händer igen i andra städer med unga flickor som var lika gamla som Tova. Vi gråter och frågan finns där hela tiden:

– Hur hjälps vi åt för att det inte skall hända igen?

För oss runt bordet blir svaret:

– Våga berätta! Många av oss har liknande erfarenheter - vi vågade inte - men vi måste hjälpas åt, berätta, stötta och våga ta steget ut ur relationen.

När den första meningen kommer som gör att man börjar fundera ”Varför får jag inte göra som jag vill? Varför vill någon styra och bestämma över mej? Varför får jag inte hänga med mina kompisar?” Det är då vi skall berätta och lyssna på varandra.

När det första slaget kommer – då skall vi våga hjälpas åt att kontakta polisen.

Jag tänker använda min politiska plattform att fortsätta stötta de unga kvinnor som driver Tjejjouren i Hudiksvall/Nordanstig. Jag tänker även ställa frågor och lyssna på ansvariga i skolan – vad de tycker det bästa är som vi kan göra för att vi skall våga säga ”Nej, jag bestämmer över mej själv och mitt eget liv!”

Låt oss alla försöka bli bättre på att hjälpas åt, berätta, stötta och våga ta steget ut ur relationen.

Våra tankar finns idag hos anhöriga och vänner till Tova, Wilma och Emilia.

Caroline Schmidt (C), Hudiksvall