Det var väl inte så här det skulle bli?

Vi såg med förtvivlan Uppdrag granskning den 31 oktober, som visade på kränkningar, vanvård och våld vid sociala omsorgsverksamheter i många kommuner där LSS så fullständigt vantolkats. Politiker och chefer bör betrakta missförhållandena som avslöjades i programmet som en allvarlig markering för att något radikalt måste göras. Tråkigt och anmärkningsvärt är att de största dagstidningarna inte alls, eller alltför vagt, uppmärksammat skandalen. Svenska Dagbladet endast i en liten spalt.

Den optimism som rådde inför den så kallade kommunaliseringen av den sociala omsorgen i mitten av 90-talet har allt eftersom tiden gått förvandlats till pessimism. Kommunaliseringen innebar att nu skulle kommunerna fortsätta att utveckla livsbetingelserna för personer med utvecklingsstörning. De skulle betraktas som vilka kommunmedborgare som helst, komma i åtnjutande av "de ordinarie organens service". De skulle inte särbehandlas som tidigare utan få det stöd och den service som de behövde för att leva som alla andra. Likvärdighet var honnörsordet. Paradoxalt nog, vid tiden för kommunaliseringens början, lades de personalutbildningar ner som tidigare fanns. Sociala omsorgsutbildningar inom universitet och högskolor har successivt ersatts med socionomutbildning med fokus på socialt arbete och behandling och på gymnasial nivå finns i stort sett endast undersköterskeutbildning att tillgå där naturligt nog ett medicinskt synsätt blir dominerande.

Tänkvärt skriver dåvarande förvaltningschef i Landstinget Gävleborg, Tomas Storm, inför kommunaliseringen att den nya lagen LSS ska de ansvariga i omsorgen följa och försöka uppfylla på bästa sätt. Men han ställer sig också frågan om vad lagen säger om känslor och personalgruppens utsatthet:

"Om de behov som inte är materiella eller inte kan uttryckas så konkret som hunger och trötthet? Vad säger den om alla människors rätt till kärlek och vänskap? Till djup sorg och stor lycka? Jag hoppas att man inom omsorgen i framtiden lägger ännu större vikt vid dessa frågor, att de inte glöms bort därför att man tycker att så stora positiva förändringar sker på andra områden som boende och fritid. Precis som det krävs en ständig diskussion ute på arbetsplatserna om vad som är kvalitet i omsorgen behöver man också diskutera livsfrågor. Ingen ska behöva känna sig ensam i arbetet, med enbart den egna moralen och synen på livet som stöd."

Bristen på utbildning för personal är "ett sabotage mot själva grundbulten i omsorgernas kvalitet" skriver Karl Grünewald i Omsorgsrevolutionen. De skarpa orden i boken skrevs i slutet av hans långa livskamp för att demokratisera livsvillkoren för personer med intellektuella funktionsnedsättningar.

Det är vår fasta övertygelse att utan tillgång till ändamålsenlig utbildning för personal och även för chefer har vi små möjligheter att på bästa sätt hjälpa personer som inte reder sig så bra i vår komplicerade värld. Teorier, pedagogik och förhållningssätt som utgår från personernas önskemål om det liv de vill leva ska vara i fokus. Det gäller nu att byta inriktning från behandling och medicin till kunskap om livet och levandet.

Vi uppmanar nu ansvariga att återuppta det engagemang som var förhärskande i samband med kommunaliseringens början!

Karin Östling, ombudsman Funktionsrätt Gävleborg - 34 länsföreningar i samverkan

Margareta LInd, ordförande i Länsförbundet FUB Gävleborg

Karin Eriksson, vice ordförande i Länsförbundet FUB Gävleborg

Ingalill Stefansson, fil dr i pedagogiskt arbete, medlem i FUB

Per Stefansson, fd chef för daglig verksamhet i Söderhamn, medlem i FUB