Annons

Annons

Annons

Ortnamn - med arv från forntiden

Humaniora lockar i dag få studenter vid svenska universitet och området sägs vara i kris. Samtidigt sysslar humanioraforskarna med ämnen där det ena är mer spännande än det andra.
I en intervjuserie möter vi några av dem. I dag har turen kommit till Eva Nyman vid Mittuniversitet i Härnösand, som forskar kring ortnamns betydelse.

Varför heter en plats det den gör? Vad betyder Ragunda, Selånger, Norderön och Sollefteå?

Namn på orter kan vara så gamla att tanken svindlar, berättar ortnamnsforskaren Eva Nyman.

Redan de första människorna som kom till Norden i inlandsisens spår behövde benämna platser.

Så länge man stannar hemma säger man bara "älven" och "sjön". Men när man rör i sig i landskapet behöver man skilja dem från andra älvar och sjöar. Just vattendrag har i allmänhet mycket gamla namn, därför att de tidigt var viktiga kommunikationsleder och fiskeställen. Vissa ortnamn i anknytning till dem är också mycket gamla.

– Namn som Njurunda och Ragunda var obegripliga redan på vikingatiden, tror Eva Nyman.

Hon är professor i nordiska språk och om orddelen "-und-" har hon själv skrivit en avhandling. De ovan nämnda tillhör de nordligaste namnen som innehåller -und. Troligen har stavelsen en betydelse av ungefär "rik på" eller "försedd med" i ett namn som Ragunda. Det är ett gammalt Ravund som har syftat på den sjö som Vildhussen tämde. Rav- är släkt med vårt revel och har syftat på de långsträckta holmar och revlar som fanns i sjön, tror Eva Nyman.

Annons

Annons

Njurunda har inget med njurar att göra. Njur- kan gå tillbaka på ett ord för "trång" eller "förträngning" och namnet kan betyda "den som kännetecknas av förträngningar". Men -und kan också ingå i en annan betydelse så att namnet betyder "den som trängs ihop". I båda fallen åsyftas Ljungans nedskurna lopp genom den djupa och trånga Dimdalen nedströms Viforsen.

Indalsälven har nog hetat "Inn" på vikingatiden. Namnet var gammalt redan då och hade tidigare varit längre och sedan nötts ner till en stavelse, som kombinerades på nytt. Det har föreslagits att älvnamnet är släkt med vårt imma och har betytt "den som immar eller ångar".

Århundradena närmast efter Kristi födelse pratade vi urnordiska här. Men redan på vikingatiden, 800-1000-talen, hade språket ändrats dramatiskt.

– De äldsta runinskrifterna, och de är inte många, tillkom på 300-400-talet. Innan dess kan vi bara gissa hur språket lät och ta hjälp från andra gamla besläktade språk, som gotiskan, säger Eva Nyman.

"Sollefteå" är ett intressant exempel. Det uttalas i gammal dialekt Sålat, Sålät och liknande. Det innehåller ordet sol och ett försvunnet ord, "att" eller "ätt", som motsvarar gotiskans "aiths", egendom. Det har förklarats betyda de solbelysta ägorna eller kanske den solbelysta trakten.

Önamn kan också vara väldigt gamla. Alnön har nog en gång hetat bara Aln, med ungefärlig betydelse "den svällande", alltså "den som reser sig högt". Namnet är bildat till ett gamalt verb, "ala" som finns kvar i vissa dialekter och betyder "växa, svälla".

Varifrån Jämtlands stora ö, Frösön, fått sitt namn är lättare att förstå. Även grannön Norderön innehåller namnet på en gudom, Njord – men var det den manlige Njord, far till Frö på Frösön? Eller var det kanske en kvinnlig gudom med samma namn? En gudom, Njärd, (som språkligt motsvarar Njord) uppträder i några sydligare svenska ortnamn och flera forskare har menat att det är en gudinna.

Annons

Annons

Torsåker är ett spritt namn och här ville man kanske att fruktbarhets- och åskguden Tor skulle låta det växa bra. Sedan finns platser som fick hedniska namn senare, kanske i nationalromantisk anda.

– Här i Härnösand vill folk gärna tro att det är en gudinna, Härn, som gett namn åt Härnön och därmed stan. Men tyvärr är den gudinnan nog en skrivbordsprodukt. Namnet Härnön kommer troligen av det mjukt rundade berget Vårdkasen har liknats vid en "härna", en hjässa, säger Eva Nyman.

När en plats väl fått ett namn är det mest praktiskt att låta den heta det. Inte ens en ny religion rubbade de uråldriga platsnamnen. Men ställen som Kristdala i Småland och Kristberg i Östergötland visar att den nye guden också fick sitt.

Att "-sele" i ortnamn står för ett lugnt vatten, ett sel, nedanför en fors där man bosatte sig eller fiskade, och att "ånger" har avsett en vik är en ganska spridd kunskap. Men namnet Selånger är väldigt gammalt. Den äldsta skrivningen är Silanger 1344, men namnet kan ledigt vara 1000 år äldre än så. I det fallet ligger ett ånamn som börjat på Sil- till grund. Det syftar på att ån rinner sakta. Ånamnet är bevarat i byn Silje som ligger vid ån. Viken, ångern, som ledde in till Sankt Olofs hamn i Selånger har landhöjningen nästan torrlagt.

Ändelsen -sta som är vanlig i gamla bynamn betyder sannolikt bara plats, ställe. Vi har ordet stad i den betydelsen i eldstad, platsen där man eldar, och bostad, villan eller lägenheten där vi bor. Ortnamnen på -sta avsåg platser där folk bodde, och ofta är den första delen av ortnamnet ett mansnamn. Det nordligaste, gamla -sta-namnet i Ångermanland är Godmersta. Där ingår namnet Gudmar.

Annons

Fortfarande ger vi platser namn när det behövs, som när gator ska benämnas i växande städer. I Storgatan, Norra Kyrkogatan och Faluvägen är betydelsen uppenbar, och givetvis ville en fin borgerlig stad ha en Kungsgata.

Annons

Bland de lite yngre namnen finns det många ganska fantasifulla. En del kan vara rätt elaka, som Gastmötet, Helvetet eller Vägglustorpet. En del är inte så officiella:

– Ett litet ställe hemma i Värmland kallades Entands. Där bodde en man med en enda stor, synlig tand – och benämningen fastnade vid huset. Men det namnet finns förstås inte skrivet någonstans, säger Eva Nyman.

Nästa vecka: möt Per Sörlin som forskar kring norrländska häxprocesser.

Läs tidigare delar i serien:

Jörgen Magnusson forskar kring antika handskrifter

Maths Bertell undersöker fornnordisk religion

Fakta

Fler norr- och mellansvenska stadsnamn

Lite yngre ortnamn är inte så svåra att förstå och tolka. Att Östersund ligger öster om sundet till Frösön (som var den ursprungliga bosättningen) ter sig ganska självklart, liksom att Örnsköldsvik är namngett efter landshövding P A Örnsköld, att Sandviken är en sandig vik av sjön intill och att Söderhamn är den södra hamnen - den norra kan möjligen ha legat i Norrfjärden.

Sundsvall växte upp på en vall, en gräsbevuxen strand, intill byn Sund. Hudiksvall syftar troligen också på en vall vid byn eller gården Hudik, tidigare Huvudvik. Bollnäs, Baldanäs, var namnet på näset som skjuter ut i Varpen och går tillbaka på det gamla ordet balder (stor, ansenlig).

Gävle är en böjningsform av Gavleån, som i sin tur syftar på ån som bröt igenom gavlarna, alltså gick igenom åsen nära där staden ligger. Falun kommer från ånamnet Fala, bildat av adjektivet "fal", gulblek, med syftning på vattendraget mellan Varpan och Tisken.

Borlänge var en by uppkallad efter en vägsträcka där älven inte var farbar och man måste bära båtar och last ("bor" är släkt med ordet bära). I Avesta kommer förleden från det gamla "ave", åutvidgning eller bakvatten, och efterleden är det vanliga - sta.

Källa: Bengt Pamp: Ortnamnen i Sverige

Annons

Annons

Eva Nymans studieobjekt är ofta så gamla att de var obegripliga redan på vikingatiden. Ortnamn flätar in sig i historien med förgreningar så långa att tanken svindlar.

Runstenar tillhör de gamla källorna till det gamla nordiska språket. Men de äldsta är få och längre tillbaka kan vi bara gissa hur språket lät.

Sele är ett lugnt vatten, kanske nedanför en fors, där de gamla nordborna byggde boplatser och fiskade. Ortnamnen med -sele lever kvar.

Namn som Njurunda, Ragunda och andra med stavelsen -und tillhör de allra äldsta i våra trakter.

Vattendrag har i allmänhet uråldriga namn. De namngavs tidigt eftersom de var viktiga för de första inbyggarna.

Gamla städer med självaktning ville förstås ha gator uppkallade efter kungligheter. Här Kristinegatan i Säter.


Susanne Holmlund

060-19 72 78
[email protected]

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan